Spaniel Mästerskapet 2009

Derbyt 6 november

Årets spanielhelg anordnades av SSRK’s huvudstyrelse som vanligt och i år med stöd av södra avdelningen, där Larissa Håkansson och Jörgen Andersson haft ett huvudansvar. Ett ansvar som de fullföljt med den äran. Årets domare var Mr Jeremy Organ och Mr Chris Thurston Wollnough, båda från England (foto). Sedvanligt startade helgen med Spanielderbyt då årets unghundar fick visa upp sig. Tyvärr hade jag inte möjlighet att närvara vid derbyt, som för övrigt avhölls på Trolle Ljungby’s marker. Enligt rapporter var kvaliteten på unghundarna mycket hög. Markerna erbjöd huvudsakligen kanin och för de deltagare som kom från de mest norra delarna av Sverige måste det ha varit en utmaning. En utmaning som visade sig vara hanterbar, i varje fall för norrlänningen Hans Iversen från Svensbyn (ligger låååångt bort i norr, där man definitivt inte har vilda kaniner). Något att imponeras av. Vinnare av derbyt blev en förhållandevis nytillkommen förmåga på jaktproven, Oskar Frostegård tillsammans med sin Caper Cailies Windtalker. Oskar har ett förflutet som jaktelev i Mellansverige och det var en hel del jakter som han och jag jobbade ihop på. Ett samarbete som jag minns med glädje innehållande ömsesidig respekt och förståelse för jaktens genomförande. Ett stort grattis till Oskar och tyvärr att jag inte fick se det hela. Resultatet från årets derby blev följande:


1. Caper Cailies Windtalker (springer), Oskar Frostegård
2. Pearl (springer), J & C Dahllöf
3. Humla (springer), Hans Iversen
4. Bivråkens Abergele Merch (springer), Monica Lindström

Diplom till:
Glenlaggan Goshawk (springer), Paul Anderson
Gardenrath Gorse (springer) Norman Blankeny
Vagnmakarens Wilma (cocker), Hasse Sjöblom
Smedmästarens Chabo (cocker), A Kardell
Smedmästarens Ciwi (cocker), J & R Sandberg
Elderdale Greed (springer) L Håkansson & J Andersson
Småviltjägarens CTB Grymmen (cocker) Jonas Sandberg
Caper Cailies Wood Storm (springer), Anders Carlsson

Springermästerskapet 7 november

Lördagens mästerskap var tillägnat springer och gick på Kjuge gård vars marker ställts till förfogande av Henrik och Jonas Svensson. Fotot visar Henrik Svensson och Sofia Bremer som också var skyttar under helgen. Mycket fina marker för spanieljakt och utmanande i alla dess former. Fasan och rapphöns var dagens huvudsakliga vilt (dispens för rapphönsen fanns från länsstyrelsen). Hundarna fick stundtals arbeta för sitt vilt och sattes därmed också rejält på prov. Som åskådare fick man se en del men inte allt, dels på grund av markernas beskaffenhet, dels på grund av att det var två domare som dömde. Man kunde inte alltid välja vad man ville se av organisatoriska skäl. Rapporteringen blir därför baserat på egna iakttagelser men också på hörsägen.

Först ut var Mats Andersson med sin Bivråkens Beat It som rest under natten till Skåne från Östergötland. Inte kanske den bästa förberedelsen vilket senare också visade sig då Mats förlorade kontakten med hunden i ett tätt slånparti och var därmed ute ur leken. Mats var väldigt besviken eftersom hunden gått så bra den sista månaden och förväntningarna var därför förstås höga. Fawitos Chiva och Thomas Andersson fick vi se en del av och den unga hunden som hade framgångar på förra årets derby, jobbade bra om än kanske något oerfaret med en lite försiktig start, i den ideala spanielmarken. Fick en apport under sitt första släpp och klarade det fint och senare ytterligare en apport. Fågeljägarens Brambling, en av mina favoriter från förra årets unghundsderby, jobbade väldigt fint i tung mark och likt sin far, Bivråkens Human Nature, med en fantastisk stil. Fågel sköts omarkerad och den unga hunden skickades flertalet gånger på vad som senare visade sig fel område. Frustrerad av alltför många sändningar och direktiv gnydde hunden till och prövningen avbröts. Risken med att starta en ung hund ligger just bland annat i att man kan hamna i situationer där prövningen blir övermäktig. En annars tyst hund kan i sin förtvivlan över att inte förstå gnälla till. En balansgång väl så viktig att överväga då man avancerar fort i klasserna. Om jag ska gnälla på något vad gäller provet, så upplevde jag att det var lite för ofta felaktiga anvisningar som hundförarna fick då de skulle gå in på omarkerade apporter. Men det är kanske det enda. Jag är dock övertygad om att när både Brambling och hans förare Stefan Gau får mer erfarenhet och träning kommer de bli allvarliga aspiranter på topp-placeringarna framöver. Det ser jag fram emot. Inget är en så stor fröjd som en välgående spaniel med fart, stil och kraft!

Ulf Westlunds Streamside’s Kilwell, också ett ekipage från förra årets derby, arbetade på förtjänstfullt även om han naturligtvis blottade en viss ungdomlighet nu och då i arbetet. De genomförde sina släpp och med hänsyn till Ulfs stora leende efter andra släppet kunde man förstå att husse var nöjd. För första gången hade vi startande från Storbritannien och det var med stor glädje vi fick se den gamle Sverige bekantingen Norman Blakeney föra hund. Norman dömde mästerskapet för några år sedan och vi var många som verkligen uppskattade denna trevliga man från Irland. Hans deltagande kan man verkligen se som ett erkännande av kvaliteten på vårt mästerskap men också en utmaning för oss alla andra att få topp-hundar att tävla emot. Norman har vunnit både det irländska och det brittiska mästerskapet, så det är inget bottenskrap som kom till start. Fotot visar Norman tillsammans med domaren Chris Thurston Wollnough. Norman förde en bekants championtik Gradenrath Larch (foto höger) och det är härligt att se rutinerade förare med sina hundar. Tiken arbetade väldigt fint och fick upp en rapphönsflock varvid ett flertal fick apporteras av de startande hundarna. Norman var väldigt nöjd med sina båda släpp med tiken. Norska vänner har vi oftare sett på våra prov och nu var det Knut Framstads tur med Wenche Farstads Cullybracken Blooming. Tiken var kanske inte helt övertygad om nödvändigheten att gå in i de tätaste och stickigaste buskarna vilket hon förlorade stilpoäng på. Terrängen är annorlunda i Skåne jämfört med det vi har i både mellan- och norra Sverige och Norge förstås, så det är inte konstigt att en hund som inte har erfarenhet av björnbär tycker att det är så där kul att ge sig in i stickigheten. Härefter följde Pearl, förd av Ulf Westlund, ägd av Jonas Dahllöf. Pearl är efter Ulf’s trotjänare Min väns Moppe som han har haft många framgångar med. Även Pearl är en ung hund och även hon blev lite frustrerad och klarade inte riktigt pressen.

Den åttonde hunden till start var Jörgen Anderssons Edgegrove Hail. En hund som redan förra året gjorde ett mycket gott intryck på mig vilket kvarstod även efter detta mästerskap. Bra stil, fin fart utan att ge intryck av att ”bara springa”, och bra apporter. Tiken är uppfödd av Jeremy Organ som var en av domarna på provet (foto Jeremy Organ och Jörgen). Vän av ordning kan ifrågasätta om det är rätt att starta för sin uppfödare. Jag skulle vilja påstå att det kanske till och med kan bli svårare om domaren är medveten om att det är en egenuppfödd hund. Det är lätt att kraven höjs lite extra för att säkerställa att inga tvivel om en rättvis bedömning ska finnas. Å andra sidan kan man förstå att om man har fött upp en hund, så är sannolikheten stor att man tycker om den typen av hund och därigenom har föraren per automatik en fördel. Men att påstå att man skulle få något gratis, visar nog dels på att man själv inte har den integritet som är nödvändigt för en domare, dels vittnar om en viss okunskap och avundsjuka. Men visst, det ställer krav på domaren och dess förmåga att döma hund. Jag är övertygad om att de flesta jaktprovsdomare, både svenska och brittiska har den förmågan. Ytterligare en favorit från förra året kom härefter, Simonside Snipe och Isak Träffe. En väldigt välgående tik som imponerar i sitt arbete, även om jag kanske tyckte fanns en tendens till sticksök ett tag, men det kan vara vinden som lurade mig. Gjorde fina apporter men i slutet fixade hon inte en apport som en annan kunde ta hem och hon blev ”eye-wiped”. Synd på en trevlig hund men så är det på prov.

Vid det här laget får man väl beteckna Christian Dokken som veteran och på det här mästerskapet hade han tre hundar till start. Det riktigt osade om Christian när han fick starta med hundar i rak följd (otur med lottning). Först ut var han med Laganmill Maestro sonen Huntsman Lance som han importerat från Storbritanninen. En trevlig hund som jag fått se tidigare på prov, bland annat har den goda hanen visat både mod och kraft då han stötte vildsvin (2 gånger!) på ett prov. Jag kan säga att han inte verkade tycka att det var obehagligt på något sätt utan snarare verkade tända till riktigt på de randiga griskultingarna som for iväg. Nu fick ekipaget gå riktigt länge i tung terräng som vi tyvärr inte såg något av. Själv tyckte Christian att hunden kanske hade gått lite stort men andra rapporter jag fick sa att hunden hade gått väldigt bra – kraftfullt och med mycket mark under sig. Byte av hund för Christian och han fick fortsätta med PT Lina (foto höger) . Inte heller henne fick vi se men hörde en del då Christian försökte kommunicera med henne i den täta terrängen. Nu följde en period då vi åskådare kunde se väldigt lite. Gårdagens derbyvinnare, Oskar Frostegård med sin Caper Cailies Windtalker, äntrade terrängen och vi förstod av rapporterna var att det hade gått bra. Olle Johannisson med sin Brackendale Tab fick också gå utan åskådarnas insyn men jag förstod att hunden haft några bra apporter. Det blev lite snurrigt för hunden när den skulle tillbaka till husse med apporten vilket blev lite virrigt för alla inblandade. Nästa hund som vi inte såg var Edgegrove Hitch med Jörgen Andersson. En kraftfull ljus hane som verkligen var slut när han kom ut efter sina prövningar, men husse verkade nöjd. En del hundar går så hårt att de tar slut på all sin energi. Vi har själva haft några individer som inte kände av när energin var slut och därför rasade samman med kramper. Vi lärde oss att se till att sådana hundar alltid fick lunch och mellanmål så att bränslet skulle räcka en hel jaktdag. Det visar verkligen hur stort hjärta de små spanielhundarna ändå har – allt för husse/matte! verkar vara devisen.

Återigen Christian Dokken, denna gång med kompanjonen Conny Landgrens hund Tobyhill Quickthorn som varit framgångsrik på både prov och mästerskap, dessutom pappa till Christians PT Lina som startade tidigare. Conny väntade att hans andra barn skulle födas just i dagarna och kunde därför inte själv föra sin hund. Hunden, en mörkt tecknad och kraftfull hane gick bra enligt rapporter och Christian såg nöjd ut. Norman Blakeney igen med sin framgångsrika svart-vita hane Hattonswood Broc (foto vänster). Även här gick allt bra men med en viss bock i kanten av en missad apport. Fågeln sköts utan att någon stött den (den flög iväg av sig själv) och innan Norman börjat sin prövning. De fick således starta med en omarkerad apport långt ut på ett fält. En apport som man tycker borde ha kommit in, men vare sig prövad hund, domare eller två eftersöksekipage (två av Sveriges bästa labradorer) kunde finna fågeln. Detta ska inte belasta men frågan är om domarna verkligen bortsåg från det. Näst sist ute var Magnus Nilsson, en av våra nyblivna domare, med sin Jaktviljans Bright Dawn. Magnus själv föreföll nöjd men tyvärr såg jag inget och fick inte heller några rapporter från någon annan. Min fasa på prov är att få starta i slutet och att starta sist är för mig mardrömmen. Bert Andersson hade fått just denna lott med sin Jaktviljans Dolwhinnie och när de äntligen fick göra något hederligt rann bägaren över för hunden.

Alla hundar var prövade och spekulationerna var i full gång vilket är en av tjusningarna med dessa träffar. Fyra hundar till run-off. Först ut var Ulf Westlund och Streamsides Kilwell och Jaktviljans Bright Dawn. Efter detta kom Jörgen Andersson med Edgegrove Hail mot Oskar Frostegård med Caper Cailies Windtalker. Provet avslutades och nu gick diskussionerna livligt. Var det någon hund på ”is”? Var det pristagarna vi hade fått se? Efter någon timme fick vi resultatet:


1. Edgegrove Hail, J Andersson & L Håkansson
2. Caper Cailies Windtalker, Oskar Frostegård
3. Jaktviljans Bright Dawn, M & B Nilsson
4. Streamside’s Kilwell, Ulf Westlund

Diplom till:
Gardenrath Larch, Norman Blakeney
Hattonswood Broc, Norman Blakeney
Brackendale Tab, Olle Johannisson
Tobyhill Quickthorn, Conny Landberg
Edgegrove Hitch, L Håkansson & J Andersson
Fawitos Chiva, Thomas Andersson

Kvällen ägnades åt en gemensam middag som uppenbarligen var väldigt trevlig. Själv valde jag att vara på rummet med våra hundar som fått sitta i bilen hela dagen och försöka ladda inför söndagens utmaning.

Cocker Mästerskapet 8 november

Mästerskapet hade förstås diskuterats en hel del både i sin helhet och i dess delar, innan det avhölls. Det man som provdeltagare gärna och ivrigt spekulerar i är markernas beskaffenhet. Även denna dag gick provet på Kjuge Gård men på helt andra marker än gårdagens. Ryktet hade sagt att cockrarna skulle få riktigt svår mark med täta slån och björnbärsområden. På morgonen seglade ett nytt rykte upp om att man hade ändrat i hur man skulle gå i markerna och genast började man fundera på om ens startnummer var bra eller inte. Egentligen visste jag ingenting om markerna utan lyckades göra mig själv nervös genom att lyssna på alla spekulationer. Det visade sig sedan att markerna var närmast ideala – ok ganska tuffa, bitvis mardrömsaktiga men generellt – jättebra. En utmaning för oss alla som inte har björnbär som är täta som väggar, men vad sjutton, vad ska vi annars på mästerskap att göra om vi inte utmanas på närmast optimala marker. Rapporteringen från Cocker mästerskapet blir sporadiskt eftersom jag har svårt att hålla ordning på mig själv när jag är på tävling och då än mindre på andra, men en sammanfattande återgivning ska jag kunna ge. (Foto: Domaren Jeremy Organ såg ut att vara nöjd med kvaliteten på hundarna).

Vi började utefter en stengärdsgård som pyntades med ordentligt med slånbuskar. Först ut var en amerikan boende i Norge, dvs Lawson Vallery med sin Perrygreen Ewan. Snart kom han för fågel och uppgiften blev att apportera hem den. Hunden jobbade på fram och tillbaka utan att hitta fågeln. Den skickades ett antal gånger och när det skickades ytterligare en gång blev den frustrerad och det slank ur den lite ljud och prövningen avslutades. Andre hund ut var Jörgen Sandberg med sin Smedmästarens Liv, en ljus orange roan tik som tog egna initiativ som inte höll sig inom regelverkets ramverk. Nummer tre var Jörgen Sandberg, som likt gårdagens Christian Dokken, slet hårt med alla sina hundar som startade inpå varandra. Den andra av Jörgens hundar var den brune Saxaphone Woodcook som fick fortsätta efter stengärdsgården. Den kraftfulla hanen arbetade på i god kontakt med sin förare och fullföljde uppgifterna väl. Sandberg den yngre, dvs Jonas, startade sin egenuppfödda Småviltjägarens CEB Fluffy. En mörkt blå tik som dock är kraftfull, väl präglad på sin far Red Garlics Babe. Jonas fick gå länge och väl och klarade av sina två omgångar och enligt egen utsago på ett tillfredsställande sätt (fotot är från dagen innan då Jonas var skytt).

Nu blev det min tur, dvs Maria Müllersdorf och min lilla Timsgarry Bell. Sällan har hon varit i så god fysisk form vid den här tiden av säsongen och förväntningarna var höga. Vi har haft extra goda träningsmöjligheter i år, även om arbete och vintertid gjort det svårt att hinna med träningspassen i veckorna på slutet. Vi fick börja i ett litet slånparti som snart övergick i öppen gräsmark. Sisi hittade en fågel men hon hade en obefintlig markering. Jag vet inte varför men hon hade fokus åt helt fel håll och jag fick dirigera henne till en apport som borde ha varit busenkel om hon skärpt sig. Vi fick fortsätta länge och väl, hon jobbade fint i ett sidvindssök och till slut kom vi till ett tätt slånparti. Hon fick gå in i det och jag försökte styra henne så gott det gick. Domaren sa åt mig att hålla hunden där och till slut flög det två fåglar ut. Den ena som hon markerade hamnade nära (15 meter) ifrån oss och den andra en femtital meter ut och den hade hon inte markerat. Domaren bad mig ta apporten ute på fältet och det var lite arbete att få henne att förstå att det inte var den markerade fågeln hon skulle ta utan den andra. Hon fick sedan apportera den andra fågeln också och domaren hade sett nog (foto från SM -08 av mig och Sisi).

Efter mig kom Jörgen Sandberg igen med Saxaphone Greenwood, en brun tik som jag inte hade någon pejl på alls eftersom han gick parallellt med mig. Härefter kom Paul Anderson med vår svarta hane Priorsmeadow Spurt (foto till höger). De fick gå i en supertät slånridå och ganska snart kom Spurt på fågel som han fick på vingarna. Fågel sköts och domaren sa åt Paul att skicka hunden. Paul såg inte hunden men skickade honom på apport och det blev helt tyst. Vad vare sig domaren eller Paul hade pejl på var att man samtidigt skjutit en fågel på andra sidan slånridån. Spurt hade markerat den och var på apportsök. Eftersom Paul eller domaren inte såg detta, undrade de var hunden var eftersom han inte kommit ut på deras sida. Paul började vissla inkallning och Spurt som var på apportsök avbröt ovilligt arbetet och började gå åter till Paul. Han fastnade på en stengärdsgård och fick fågel i näsan och började leta efter apport. Vid det här laget hade domaren, som inte sett det hela, avslutat provet för Paul och Spurt eftersom han bedömde hunden vara olydig. Om Paul hade vetat att det föll två fåglar hade han förstås inte skickat hunden på apport, särskilt som han inte såg honom. Snöpligt slut på något som hade kunnat bli så bra. Nästa hund på banan var Kenmilquin Lemon Maid ägd av Per Fransson. Det är en tik som rör sig elegant i marken om än inte på det mest kraftfulla sätt. Hon genomförde provet väl och fick sina apporter dit de skulle.

Härefter följde en rad med hundar som tog det där med regler lite mindre allvarligt. Det var Caj Lindblom med Trollebergarens Lady Alpha, Hasse Sjöblom med Whaupley Latte, Ulf Westlund (foto nedan till höger) som förde Maria Trogens Meryl Happy Lad (foto till vänster) och Lawson Vallery med sin Red Garlics Desert. Den fjärde och sista hund som Jörgen Sandberg förde var Smedmästarens Gry, en svart ivrig tik som gav ett gediget intryck. Tyvärr såg jag inte mycket av henne men känslan var god. Smedmästarens Ruffsa och Caj Lindblom fick gå i björnbärsmarker parallellt med min andra omgång och av visselsignalerna att döma fick Caj jobba lite med Ruffsa för att hålla kontakten. Min och Sisi’s andra omgång var i det som vi inte har någon som helst erfarenhet av – björnbärsbuskage som kan te sig som väggar. Säga vad man vill om sin egen hund, men nog har denna lilla tik ett hjärta av guld. Som hon kämpade för att ta sig in i detta eländiga stickiga och jobbade för att hitta vilt. Hörde i efterhand att det var både en och två som tagit en lättnades suck hade varit mycket tacksamma för att slippa detta parti. Jag för min del tyckte att det var intressant och Sisi gjorde inte illa sig och då är det ok. När björnbärspartiet äntligen var slut skulle vi ta ett mindre parti med nyponros och björnbär och mycket riktigt hittade hon en fågel där. En skott brann av och fågel var ”nog” träffad. Ingen markering och snabbt ut för att få direktiv. Följ diket var första anvisningen. Tiken följer diket då ny anvisning kommer. Nej, få henne över diket och därefter till höger. Lyckas få in henne, över diket och hon tar löpan i bästa Vagnmakaren Ellen-stil. Mitt hjärta jublar! Sisi jobbar intensivt i ett hallonsnår och upp flyger en tupp som hon så nära, lyckas ta men som flyger iväg. Domaren tyckte att arbetet var superbt och avslutade vår prövning. Gamla tider med Ellen väcks till liv och jag var så nöjd.

Samtidigt och efter mig prövades förra årets mästerskapsvinnare Vagnmakarens Moa ägd av Monica Lindström. De fick tuff slån att gå i med mycket fasaner. Bra apporter (vad annars kan man vänta sig av en retrievermästare sa jag avundsjukt!) Andra släppet fick de gå efter en stengärdsgård med slån där fasanerna förtretfullt sprang framför hunden. Monica tog det säkra före det osäkra och höll Moa i tukt och förmaning med hjälp av visselpipan. Norskan Annikken Aagaard med sin Whaupley Tramp fick jag inte heller se men enligt rapporter skulle det ha gått bra i båda släppen. Näst sist ut var Alf Kardell med Smedmästarens Chabo – ett ytterligt trevligt ekipage som jag tidigare inte sett. Arbetet verkade ha gått bra och Alf såg väldigt nöjd ut. Sist ut var Stawaskogens Ezzie som färdats väldigt långt (från Umeå) för att gå på mästerskap i Skåne. Ezzie är en kraftfull tik som tar för sig av marken och när hon håller sig inom regelverket är det riktigt mäktigt. Elsebeth Bergqvist som äger och för hunden såg märkbart nöjd ut. Alla hundar hade prövats och åter började spekulationerna. Endast två hundar till run-off. Denna gång var det Vagnmakarens Moa och Whaupley Tramp som skulle mötas. Var det ettan och tvåan eller hur var det? Om man tittade på hur domarna gjort tidigare så borde det vara ettan och tvåan. Innan mörkret hann falla delgavs resultatet och vi kunde glädjas med vår norska vän som fick vinna ett mästerskap. Ett stort grattis till Annikken. Det är dig väl unt!

foto: från vänster 4:an Stawaskogens Ezzie, 3:an Timsgarry Bell, 1:an Whaupley Tramp, 2:an Vagnmakarens Moa

1. Whaupley Tramp, Annikken Aagaard
2. Vagnmakarens Moa, Monica Lindström
3. Timsgarry Bell, Maria Müllersdorf
4. Stawaskogens Ezzie, Elsebeth Bergqvist

Diplom till:
Saxaphone Woodcook, R & J Sandberg
Småviltjägarens CEB Fluffy, Jonas Sandberg
Smedmästarens Gry, R & J Sandberg
Smedmästarens Ruffsa, Caj Lindblom
Smedmästarens Chabo, Alf Kardell

Sammanfattningsvis – en mycket trevlig helg med ett välarrangerat mästerskap. Domarna som båda hade varit i Sverige och dömt prov 2001-2002, konstaterade att kvaliteten höjts avsevärt. Glädjande för oss alla som försöker få högre nivå på både hundar och förare.

Avslutningsvis lite kuriosa. Det har diskuterats under hösten och på mästerskapet om att en damklass måste inrättas eftersom det inte är rättvist att damer ska möta herrar då männen i regel skulle ha så mycket bättre förutsättningar att jobba jaktligt med sina hundar och därmed vara så mycket bättre. I klartext - männen påstår att de jagar med sina hundar till skillnad från kvinnorna som "bara" tränar dem. Ja, ja - kan jag få rikta uppmärksamheten på resultatet – en hoper damer från norr kommer och visar hur det ska gå till. Väl mött nästa år!