table border="0" cellpadding="0" cellspacing="0" width="100%">

 

 

 

 

Jaktprov 2008
Här kommer jag skriva lite om de jaktprov/mästerskap jag bevistat under säsongen

 

Mästerskapshelgen 31/10 – 2/11 2008-11-07
(Nästan alla foton av Anneli Sundqvist - tack!)

Årets höjdpunkt – Mästerskapshelgen 2008 – är nu avverkad och finns både glädjeämnen och aspekter att fundera över. Två riktigt duktiga domare från Skottland skulle skipa rättvisa och det kändes hur roligt som helst. Den seniora domaren, John Dickson (foto till höger), med sin uppfödargärning med kennelprefixet Swallowlaw, är en av de mer erfarna både som domare, som uppfödare och tidigare som hundförare. Ingen cockeruppfödare eller cockerintresserad har kunnat undgå Swallowlaw Snipe’s inflytande på cockeraveln. Nu åtgår Johns tid huvudsakligen till hans arbete som skytteinstruktör och han verkar trivas med det. Den juniora men väl så erfarna hundföraren, David Lisset, (foto till vänster) är också en person att ta intryck av. Hans främsta meriter är kanske att hämta som hundförare med många vinster på jaktproven i Storbritannien. Annickview Breeze är närmast en legend, åtminstone för David som för övrigt ägnar sin professionella tid till att vara dressör på en stor egendom (Buccleuch estate) i Skottland.

Unghundsderbyt 2008

Helgen började, som brukligt, med Unghundsderbyt och nu återigen på Öster Malma. Nitton unga hundar var anmälda, med dominans på springer (12 springer, 7 cockrar). Vädret var inte kul. Det regnade och blaskade precis hela dagen för att avslutas med stora blöta snöflingor. När vi kom hem stod regnmätaren på 37 mm. Trots alla ”super-vattentäta”, gortexbelamrade plagg, stövlar, kepsar, hattar och annat, vandrade sällskapet som blöta svampar genom marken (foto till vänster illustrerar olika typer av regnkläder). De som verkade minst brydda av vädret var domarna – men man kan tänka sig att de fått sin beskärda del av vädrets makter uti de skotska höjderna och därigenom fått lära sig att leva med det. Vädret påverkar förstås viltet och kombinationen av unga, oerfarna hundar och vilt som lärt sig hålla undan otyg (läs oväder och nyfikna hundar) gjorde att det blev en kamp att hitta vilt – åtminstone på förmiddagen. Många hundar skulle bedömas och först gick domarna igenom alla nitton hundar. Vi började med att gå efter sjökanten, följde upp med viltåkrar, skogsparti, nedhuggna granar, dikeskanter, slånskogar – dvs det som man skulle kunna kalla för småbruten spanielmark. I sjökanten brukar det alltid finnas fågel men nu så var de säkert så långt ut i vassen att hundarna aldrig kom i kontakt med dem. Några kaniner kom på benen och ute på en större åkerholme fanns det fåglar som i mångt och mycket gäckade både hund och förare.

Var det några hundar som fångade blicken? Jo visst fanns det det men ärligt talat så var det så blött att det var svårt att få en riktigt bra uppfattning. Självklart höll jag hårt i tummarna för Meryl Happy Lad (Skye) och Maria Trogen. Det första släppet såg vi inte något av men enligt Maria så hade det gått fint. Skye hittade vilt och höll sig lugn trots att det var en många fåglar som restes. En omarkerad apport löste den unga gossen bra (på fotot nedan till höger har Skye uppnått den aktningsvärda åldern av tre dagar och nedan vid dryga 1,5 år). Bivråkens Sinead är en söt ung svart-vit tik som Paul förde. Hon har varit en slowstarter och fick sin första fasan skjuten för sig veckan innan derbyt och detta var hennes debut på prov. Helt klart hade myntet trillat ned hos henne och oftast gick hon riktigt fint. Min absoluta favorit far ändå Fågeljägarens Bramling med Stefan Gau. En otroligt stilfull hane som fick svår mark – ett dike efter en väg, i medvind och med fasaner springande framför. Det märktes vem som var far till ynglingen, nämligen Bivråkens Human Nature. Det är kanske, åtminstone i mitt tycke, en av Sveriges mest stilfulla hundar. Möjligen att Edwardiana Thriller och framförallt Edwardiana Gerschwin (innan han skadade sig) kan mäta sig med honom. Men så är de släkt också. De är en sort för sig. Om man vill lära sig vad begreppet stil är - ja då ska man studera dessa hundar och hålla ögonen på Stefans Bramling. Hunden gick fantastiskt men stannade upp ibland och såg ut att tappa fokus och självförtroende, vilket störde intrycket en del. Jag hoppas att Stefan kan förvalta den skatt han har i sina händer och om han gör det – gott folk – se upp! Efter att ha gått igenom alla hundar – startlista finns på SSRK’s intranät för spaniels – tog domarna ut fyra hundar som de ville se i ett första släpp och sedan ytterligare fyra i ett andra. Till min stora glädje kom Meryl Happy Lad med bland de första fyra och Bivråkens Sinead bland de nästkommande fyra. Skye hade vid det här laget blivit ganska trött och visade inte upp det sök han kan ha när han jobbar. Tvärtom var det med Bivråkens Sinead som tyckte att livet var toppen då hon hamnade bland idel kaningryt. Eftersom hon är ganska liten fick man intrycket av att hon stundtals jobbade stand-in som iller. Vare sig Skye eller Sinead förmådde gå i topp men det resulterade ändå i varsitt Diploma of Merit. Inte illa. Resultatet blev som följande:

1:a Fawitos Coffi
2:a Smedmästarens Gry
3:a Buccleuch Liberty
4:a Favitos Chiva

Diplom till:

Fågeljägarens Brambling
Streamsides Kilwell
Bivråkens Van the Man
Meryl Happy Lad
Smedmästarens Chabo?
Bivråkens Sinead
Småviltjägarens CEB Fluffy

Cocker Mästerskapet 2008


Lördagen ägnades åt Cocker Mästerskapet och den absoluta höjdpunkten för mig. Toppenmarker på Hässelbyholms Gård som år efter år lämnats till förfogande av den generösa ägaren Per Olsson och hans jägare Samuel Svensson. Tidigare år har Per alltid gått skytt men pga en opererad axel fick han avstå, vilket han inte var glad åt. I år hade en ny sort av fasan introducerats i markerna även om det var uppblandat med sorter från tidigare år såsom Michigan Blue, Japanska,svarta och allt vad de heter. I år var fasanerna från Frankrike och nog var de lämpade för den svenska biotopen och spanieljakt. Tryckte hårt, flög bra. På vägen till Hässelbyholm, fick de tidigt anländande se en hel älgfamilj med tjur, ko och kalv. En del hade fått se dem på öppet fält medan jag och min väninna fick se dem i ett litet skogsparti, precis invid vägen, där kalven med ro mumsade på vildäpplen (fotot är av kalven med mor sin i bakgrunden). En lagom ståndsmässig start på morgonen. Tyvärr missade våra skotska domare detta scenario – älgarna tyckte väl att det fick vara nog med gloende jaktprovsdeltagare och drog sig in i skogen.

För mig var detta verkligen tid för revansch. Sist John Dickson var i Sverige, 2001, dömde han Spanielmästerskapet på Öster Malma och jag gjorde bort mig (gruvligen!) med min Nancarrow Cinamon när hon jagade en kanin mellan benen på mig och John, på en öppen gräsmark, utan att jag kunde få stopp på jycken. Så här i efterhand och även då var det ganska underhållande men jag kunde hålla mig för skratt när hunden for som en skottspole efter den arma kaninen. Dessutom är Nancarrow Cinamon ett under av inavel på – Maesdrrwyn Kestrel som var son till Swallowlaw Snipe (som John fött upp). Som grädde på moset filmades hela spektaklet och alla såg väldigt glada ut. Nåväl, vatten har flutit under broarna sedan dess och nu hoppades jag innerligt att jag på detta års mästerskap skulle få visa upp ett fint arbete med min Timsgarry Bell (Sisi). David Lisett är en av Storbritanniens främsta hundförare och att få lyckas inför honom vore inte dumt.

Om fredagen hade varit ytterligheten av regnigt väder så bjöd lördagen på ytterligheten av toppenväder. Köldgrader och sol. En liten bris som kunde utnyttjas vid fält- och apportarbete. Tvådomars-bedömning enligt engelsk modell, alla startande med udda nummer går först för den seniora domaren – i detta fall John Dickson – och alla med jämna nummer för den juniora – denna gång David Lisett. De som klarar sin första prövning utan diskvalificerande fel, får gå över till den andra sidans domare för ytterligare en prövning. Femton hundar till start och startfältet såg onekligen starkt ut (se startlista på SSRK’s intranät för spaniels). För kennel Meryl fanns många intressen: Meryl Spin’n Nail och Johanna Salomonsson, Whaupley Ulrica och Torbjörn Augustinsson, Priorsmeadow Spurt och Paul Anderson och slutligen jag själv med Timsgarry Bell. Mästerskapetsprövningen började från Mälarens strand och gick igenom och i kanten av ett skogsparti för att mota ut eventuella fasaner som sovit där under natten. Ut vidare i viltåker där de första fåglarna kom på vingarna. Den första fågel som fälldes för Smedmästarens Ruffsa gav domaren lite huvudbry, och vi fick se honom springande över HP-backen för att konsultera sin domarkollega. Var hunden hård i munnen eller kunde man se en annan förklaring till att fågeln föreföll hårt tagen? Fördelen med det engelska systemet är att domarna alltid har en kollega att konsultera om det skulle finnas några tveksamheter. I detta fall valde man hellre fria än fälla – det fanns tillräckligt med tveksamheter för att det inte skulle vara diskvalificerande. Typiskt britter - alltid leta efter fördelar. Efter viltåkern kom vi fram till det som vi lokalt kallar för HP-backen (fotot ovan till vänster är från viltåkern mot HP-backen). En backe med mycket slån, sten och annat som gör det svårjagat men hundar och fasaner hittar gångar där de kan springa – fort! Namnet kommer sig av att om man klarar sig genom HP-backen på ett prov – ja då är man värd ett HP. Provet fortsatte utefter ett djupt dike med en hel del vass på vänster sida och öppen gräsmark på höger sida. Johanna Salomonsson och hennes Meryl Spin’n Nail (foto till höger) som haft en raketstart på sin spanielprovssäsong och som premierats med första pris i både öppen som elitklass stod på tur. Nu skulle hon testa vingarna på Mästerskapet. Spika fick börja efter dikeskanten och gick in i vassen där det fanns en hel del fågel. En fågel fälldes och Spika skulle skickas på en omarkerad apport över diket och upp på andra sidan där den slagit. Efter mycket arbete kunde man konstatera att fågeln inte kunde hittas. Då hade det andra ekipaget också fått prova på att hitta den. Ett uppdrag för eftersöksekipage. I sitt andra släpp var Spika mer vild än tam och Johanna fick kämpa väldigt med henne. Det är bara konstatera att den supersnabba avancemang som de gjort inte riktigt följt Spikas mognadsgrad. Det blev helt enkelt för mycket – särskilt med tvådomarsystem. Men det är bara kavla upp ärmarna och sätta igång att träna för nästa säsong. Whaupley Ulrica och Torbjörn fick fortsätta efter dikeskanten och även de hittade fågel ganska snart (foto till vänster - det är mest ryggar man ser men illustrerar marken vi gick i). Naturligtvis hamnade fågeln på andra sidan diket och är det någon som skulle klara uppgiften var det Ullis och Torbjörn. Torbjörns hundar är alltid mycket vältränade när det gäller apportering och dirigeringsarbete - ett bevis på Torbjörns förflutna i retrievervärlden måntro. De gjorde ett starkt försök men även den fågeln kunde inte hittas. Över på andra sidan och nu hände det som inte får ske – de gick förbi vilt. Sannolikt hade både Ullis och Torbjörn blivit lite uppe i varv och därmed lite för ivriga, med följden att provet abrupt avslutades för deras del. Synd eftersom Ullis gått så fint under höstens jakter och jaktprov. Timsgarry Bell (Sisi) och jag fick startnummer 10 och vi fick börja gå i ganska öppen gräsmark (foto till vänster). Sisi var på hugget och jag likaså. Det är en fröjd att föra denna hund, hon jagar så man glömmer tid och rum. Hon la upp ett sidvindssök som närmast var skolboksmässigt och fann sin fågel. Skott och varsågod och skicka. Fågeln föll bakom en vassridå och Sisi hade fått en bra riktningsmarkering. Hon for iväg som ett skott men oroväckande hörde jag att hon sökte och sökte utan att komma tillbaka. David gick fram i vassen och stod och tittade. Han säger åt mig, när Sisi är på väg mot mig för att hämta stöd, att skicka henne längre ut. Stannade henne när jag fick ögonkontakt och skickade ut henne. Nu var det bara att hålla andan, spetsa öronen och be till någon som kunde bistå med kraft (foto till höger). Sekunderna kändes som evigheter och helt plötsligt hördes det vingslag och David visade tummen upp. Tuppen hade löpt 30 meter och Sisi kom tillbaka med den levande (foto nedan). Jag var så nöjd och glad så det går inte att beskriva. Trodde att jag skulle få avsluta men det ville inte David. Vi fortsatte in i mer vassterräng och Sisi fortsatte med sitt fina sök, nu dock i medvind. Innan vi gick in i vassen stöttes en hare och den missade skyttarna (TACK OCH LOV!). Efter en stund fick vi avsluta och jag kunde inte vara mer nöjd med sakernas utveckling. Efter provet sa David att Sisi var hans vinnande hund och att han fortsatte med henne efter apportarbetet för att hon skulle få lite tuffare terräng och mer tid i markerna. När vi diskuterade Sisi's apporteringsarbete, berättade David att han hade gått fram för att se vad hon pysslade med bakom vassridån. Hon hade sökt mycket bra och när hon sedan hade fått ut-kommandot, återgick hon till nedslagsplatsen, fann löpan som hon sedan redde upp. När jag sa att det var svårt eftersom jag inget såg, tittade han på mig och konstaterade torrt – det är därför man har en hund. Så sant, så sant. I sitt andra släpp fick vi återigen gå i vassmark, nu på andra sidan diket och allt gick bra ända tills det sköts en fågel som Sisi inte markerade. Hon stirrade blint på en fågel som gått i en annan riktning och hon var övertygad om att det var den som skulle in. Här kom vårt tillkortakommande (som jag så väl känner till) dvs dirigeringsarbete under mer pressade förhållanden. Sisi vill ut till höger – vilket hon också gjorde – trots att jag försökte få henne att gå till vänster. Hon var helt enkelt olydig. Efter tre försök fick jag ut henne till nedslagsplatsen men då hade hon hunnit strula för mycket. Från en klar placering halkade vi ner och det kändes surt. Sista hoppet stod nu till Priorsmeadow Spurt (foto till vänster) som gick ut som siste hund – inte det ideala men lottning är lottning. Paul fick gå i en björkskog och tyvärr såg vi inte så mycket av honom, men sällan har jag sett Paul så nöjd efter en prövning. Spurt hade gått som ett litet spjut. Två vilt fälldes för den parallella hunden och Paul och Spurt kallades ut för att apportera in den andra. Ut på öppet fält, lite fel anvisningar, men Spurt är en riktigt duktig apportör så han spikade fågeln direkt. Snyggt. I sitt andra släpp gick han på öppen gräsmark och allt gick hur bra som helst. Vad som hände vet jag inte men helt plötsligt knallade Spurt – han som alltid varit hur stadig som helst! Händer det – så händer det på mästerskap! Provet avslutades utan run-off och hur det skulle bli i placeringarna var osäkert. Många bra hundar men ingen utan någon störning. Ingen extraoridnär insats som kunde vara vägvisande.

Till slut kom placeringarna och de blev som följande:

1:a Vagnmakarens Moa
2:a Smedmästarens Ruffsa
3:a Saxaphone Woodcock
4:a Saxaphone Greenwood

Diplom:

Whaupley Tramp
Timsgarry Bell
Trollebergarens Lady-Alpha

Springermästerskapet 2008

Då var vi framme vid dag tre och dags för springrarna. Denna dag förflyttades mästerskapet till Katrineholm och Claestorp. Återigen, en markägare som generöst ställt sina marker till förfogande, år efter år till spanielprov. Ägaren, Jan Levenhaupth's entusiasm över spanieljakt går inte ta miste på. Sexton hundar till start och marken varierade från häckar, viltåkrar, skogsholmar till vasskanter. Även denna dag stod vädrets makter oss bi även om solen inte var lika generös som dagen innan. Intressant för mig var förstås Paul och hans Edwardiana Thriller (Tilly). Tilly är i mina ögon - trots att hon är en springer (!) - en fantastiskt stilfull spaniel. Paul har tyvärr inte hunnit träna Tilly så mycket som han borde, men hoppades på gamla meriter. Nåväl, provet kom igång i parken bakom stora huset. Ännu så länge lite tidigt på morgonen så det var lite trögt - som alltid. Många av de startande springrarna hade kraftfulla sök men där apporteringarna många gånger ställde till det. Jag hade förmånen att gå "dog-steward" för John och det är alltid en stor förmån. Det gäller att hålla ordning på de hundar som ska in för bedömning, vilka som åkt ut och framförallt se till att ekpagen finns på plats när de är på tur. Nedan några personliga korta kommentarer om varje hund (av det jag såg) i startnummerordning:


1) Edgegrove Flax - en trevlig hund som dock blev ostyrig vid skott (bom) då han ansåg att det skulle följas av ett apportsök.
2) Cullybracken Blooming - en väl gående tik som jobbade stilfullt i marken.
3) Fågeljägarens Snäppa - en trevlig tik men som gjorde ett ganska lamt eftersök på fasan.
4) Misty Sian - en mycket kraftfull tik, jobbar fint men som tyvärr mattades och förlorade kraften i arbetet.
5) Edgrove Hitch - en trevlig och kraftfull hund som bearbetade marken väl. Fick upp vilt med eftertryck.
6) Fågeljägarens Merlin - en ung hane som inte riktigt mäktade med uppgiften vid ett apportsök.
7) Jaktviljans Bright Dawn - en tik som började väldigt trevligt men som förlorade lite av sin stil allteftersom tiden gick.
8) Tobyhill Quickthorn - en hund som visste att ta för sig och som onekligen var en rutinerad jakthund
9) Brackendale Tab - fick svår och mycket frestande mark. Började fint men klarade inte till slut en apporteringsuppgift.
10)Edwardiana Thriller - fick idealisk mark att gå på - mycket motstånd som hon fullständigt krossade och hanterade alltdeles utmärkt. Ett vilt sköts väldigt nära och frestelsen blev för stor.
11) Edgegrove Hail - en av mina favoriter. Svår mark med mycket fågel som han hanterade utmärkt.
12) Fågeljägarens Glada - en tik som jag inte såg men jag tror hon missade en apport
13) Edgegrove Elate - också en trevlig hund.
14) Towerbird Archer of Egegrove
15) Simonside Snipe - en tik som utvecklats väldigt mycket sedan jag såg henne sist. Jättefint fältarbete.
16 Whoopi - en tik som var fantastisk som unghund men där jag tyckte att åldern tagit ut sin rätt.

Vilka fastnade jag då för? Jag tycker förstås att Edwardiana Thriller är oslagbar men tyvärr så ville hon denna dag. Edgegrove Hail hade jag gärna velat se i mer öppen mark. Simonside Snipe var också en mycket positiv överraskning - så roligt att se en positiv utveckling över tid.

När vi startade på morgonen tänkte jag att här var det väldigt trevliga och bra hundar men i slutet av dagen var det inte så många kvar. Domarna hade bara två placerade och tre diplom. Apporteringsarbetet var många gånger det som hundarna stupade på. Visserligen var det en del mycket svåra eftersök, men som David sa till mig - det är därför vi har hund. Placeringen blev:

1:a Edgegrove Hitch
2:a Cullybracken Blooming

Diploma of Merit:

Jaktviljans Bright Dawn
Towerbird Archer of Edgegrove
Whoopi

I sin helhet blev det en väldigt lyckad Mästerskapshelg. Jag fick en hel del att fundera över, både övergripande och i detalj. Återkommer mer om det i krönikan så småningom.

Hässelbyholm eliklass 11 oktober

Återigen samlades en rad entusiaster i Strängnäs och på Hässelbyholms Gård där Per Olsson än en gång erbjöd sina fina marker till SSRK Östras förfogande. Det är säkert det 15:e året som spanielprov hölls på markerna och det vittnar om ägarens förtjusning i spanieljakt. Självklart var Per Olsson skytt, tillsammans med gårdens jägare. Parsläpp i elitklass stod på menyn som första punkt och sedan öppenklass med endomarsbedömning. Väldigt många anmälningar, där man prioriterat elithundarna. För att inte behöva lotta bort så många öppenklass hundar, delade domarna på sig och tog hälften var av ekipagen i den klassen. Domarna, Andy Robinson och Willy Gustafsson, verkade se fram emot dagens prövningar. Andy Robinson är en rutinerad brittisk domare som bland annat dömde förra årets mästerskap i England (foto till höger) men också i Sverige (tillsammans med John Bailey). Willy har dömt några år men aldrig i parsläpp och han såg verkligen fram emot det. Att många spanielekipage är sugna på att vidareutveckla sig genom parsläpp vittnade anmälningssiffrorna om. Fjorton elithundar till start, vilket gav en känsla av "lill-SM". Åtta öppenklass hundar var beredda. Dagen erbjöd fåglar i lagom mängd men med många apporter som ställde till det för hund och förare. Lottning för startordning genomfördes för elitklassen och vad som var en bra lott fanns det säkert lika många åsikter om som lotter. På höger sida gick Andy med ojämna startnummer och på vänster sida Willy med jämna. Markerna är som sagt väldigt lämpliga för spanieljakt med varierande markavsnitt innehållande viltåkrar med getärt blandat med rörflen, jordärtsskockor och hampa, tunga till lätta gräsmarker, slån samt en hel del fälld sly. Det finns en stor åkerholme som även kallas för HP-backen. Historien kring den är att om man klarar att ta sig igenom backen med äran i behåll - ja då är det värt ett HP. Den förbehölls öppenklasshundarna. Vädret var inte så kul på morgonen med regn men det klarnade upp till eftermiddagen då öppenklass hundarna gick. Getärt är en viltvårdsväxt som växer sig slingrande till dryga metern och har en förmåga att klänga sig i och om varandra. Det kan se lätt ut men är väldigt tungt för hundarna innan de lär sig tekniken att hantera marken. Kommunikationen blir inte heller den bästa mellan hund och förare, eftersom det rasslar och prasslar förskräckligt om växtligheten.Om hunden väljer att jobba nära marken, vilket man vill, så kan de få både svårt att höra och att orientera sig. Så här såg startfält och scenarie ut i elitklass:

1) PT's Lina och Christian Dokken fick starta på en åkerholme med påföljande gräsmark för att sedan gå i viltåker med getärt. Uppgiften för Lina var att hitta en fågel som skjutits för den andra hunden, men som den i sin tur inte hade hittat. Lina gjorde ett gott försök - på sitt sätt - men klarade inte uppgiften. Domaren däremot gjorde ett bra sök och hittade fågeln. Christian var arg på sig själv - han visste exakt var fågeln var, blev nervös och stoppade inte hunden i tid. Lina tyckte det var kul men valde att inte lyssna på husse när hon var en bit ut och hade fått annan vittring i näsan. Christian konstaterade också att vi är väldigt måna om att träna långa apporteringar och åtminstone han hade missat att träna de som är nära och kanske omarkerade. Resultat: 0 pga missad apport

2) Red Garlics Dippa och Yvonne Schwermer gick på vänster sida om Christian och jobbade i den senare delen på vänster sida av en holme. Hon stötte fågel som sköts. Dippa fick ingen markering och kunde inte dirigeras ut till fågeln. Svårigheten här var för Yvonne att Dippa skulle över höjden på holmen, över en lite traktorväg och in i viltåkern där fågeln låg. Dippa hade problem med att gå över vägen utan fastnade i vittring på holmen. Resultat: 0 pga missad apport.

3) Red Garlics Daddel och Elisabeth Persson fick fortsätta i getärten. Den röda tiken jobbade på i den "sega" växtligheten. Hunden fick göra ett apportsök på startnr 4:s apport som den i sin tur missat. Daddel gjorde det utmärkt. Arbetet fortsatte och om man går i ett markavsnitt där det finns ett naturligt slut, kan man nästa alltid förvänta sig att viltet finns där - om man inte tidigare fått kontakt och om det finns vilt i marken. Även i detta fall gick fågel upp i slutet av markavsnittet. Fågeln fälldes och när den senare föll helt öppet på åkern blev frestelsen för stor och det blev en knallapport. Resultat: 0 pga av ostadighet. Fotot till vänster är ifrån 2007 Claestorp då Daddel och Elisabeth vann provet.

4) Jaktviljans Enya och Mats Andersson har gått snabbt i resultatlistorna och den blott 2,5 åriga tiken fick en tuff uppgift att lösa. Började fint och jobbade skolboksmässigt. Fågel stöttes, fin stadga, men svårigheterna blev för stora i apporteringsarbetet då hon skulle dirigeras över skogsholmen, över vägen, genom viltåkern till kanten av åkern. En uppgift som kanske bör kunna lösas av en erfaren elithund men övermäktigt för en så ung tik. Apporten hämtades av nr 3 som därmed "eye-wiped" Enya. Resultat: 0 pga missad apport.

5) Whaupley Latte och Hans Erik Sjöblom fick börja över en åkerholme och sedan i getärt och rörflen. Fågel stöttets, fälldes och apporterades. Ett tämligen okomplicerat släpp. Resultat: Gick vidare till nästa släpp.

6) Meryl Jippi Jiggle and Giggle och Maria Trogen fortsatte i skogsholmen efter Enya och Mats. Helt klart fanns fågel vilket Jippi förtjänstfullt klargjorde. Ett flertal fåglar stöttes men när en slutligen fälldes blev frestelserna för stora. Det är väldigt frestande för en hund att stöta fågel i slutet av ett markavsnitt, i detta fall åkerholmen. Jippi stötte fågel i en utförsslänt ner mot åkern och när fågeln föll, tyckte hon att det var lika gott att apportera direkt. Fotot till höger är från 2004 när Jippi apporterade rapphöna på ett tillåtet sätt.Resultat: 0 pga ostadighet.

7) Jaktviljans Dolwhinnie och Bert Andersson fick börja i viltåkern och jobbade på bra. Byte av mark och de fick svår terräng att jobba i men skogsparti, slån och öppen mark. Fick slutligen problem med apportering och dagens övningar var därför avslutade för ekipaget. Resultat: 0 pga problem med apportering.

8) Brackendale Tab och Olle Johannisson fick börja att gå parallelt med startnr 5 och fick sedan fortsätta i stora slånpartier. Hunden gick väl och får flera fåglar i luften. Får jobba på en apport som annan hund misslyckats med att finna och gör utmärkt "eyewipe". Resultat: Gick vidare till nästa släpp.

9) Red Garlics Honung och Reino Unosson fick börja i relativt öppen hagmark. Börjar trevligt och det märks att domaren gillar hunden, om inget annat vid prisutdelningen. Ganska snabbt sätts hunden på prov med en apporteringsuppgift. En fågel hade blivit fälld för startnr 8 och Honung fick till uppgift att apportera den. Tyvärr misslyckas han med uppgiften. Synd, eftersom vi inte tidigare fått se Honung på Östras prov och det hade varit trevligt att få se mer av ekipaget. Resultat: 0 pga missad apport.

10) Timsgarry Bell och Maria Müllersdorf. Nu var det vår tur och var det något jag inte ville var att få gå i det jättelika slånet. Nu hade jägarna på gården gjort ett jättejobb med att göra gångar i slånet så man kunde gå riktigt fint och se hundens arbete på ett väldigt bra sätt. "Sisi" var glad och het som en spelivink och det märktes att det fanns mycket vittring och att hon hade fågel framför sig. Mycket riktigt - i slutet av slånet sprang en fågel retsamt framför henne, gjorde en u-sväng och sprang in i slånet igen. Ok - där klarade vi oss bra. Nästa markavsnitt var i getärt. Nu hade det regnat en hel del så det blev segt men inte så prassligt. Däremot var det medvind och här gällde det att vara kall. Hur långt vågar man släppa fram hunden för ett medvindssöka utan att riskera att hon är utom hör- och synhåll?. Om hon finner vilt längst ut och fågeln springer bortåt - vad händer då? Det fick bära eller brista. Det blev väl inte världens vackraste sök men hon fann sin fågel och på det andra försöket fann hon det. Vi fick fortsätta en bit till och sedan var det klart för den här domaren. Fotot är från SM Cocker-07. Resultat: Gick vidare till nästa släpp

11) Edgegrove Flax ägd av Larissa Håkansson, denna dag förd av Jörgen Andersson. Flax gick parallellt med mig och Sisi i viltåkern och han var verkligen på gott humör och hade mycket spring i benen. Däremot var inte Flax på sitt bästa samarbetshumör,varför Jörgen fann för gott att avbryta innan det skulle gå helt åt skogen. Resultat: 0 föraren bryter.

12) Whaupley Ulrica och Torbjörn Augustinsson fick ta vid där vi slutade, dvs i viltåkern. Medvindssök till att börja med som sedan vid byte av mark blev sidvindssök. "Ullis" är en stabil och mycket bussig brun tik med en ägare som har ett förflutet som retrieverförare. Det senare visar verkligen att cockrar går att utbilda långtgående i apportering. Just detta fick ekipaget bevisa genom svåra apporter som löstes tack vare ett mycket fint samarbete mellan hund och förare vid apporteringarna, bl a en eye-wipe på nr 13. Blir jag avundsjuk på ekipagets apporteringsarbete - SJÄLVKLART! Fotot är från ett träningspass i Strängnäs. Resultat: Gick vidare till nästa släpp.

13) Red Garlics Flinga och Åsa Gustafsson fick också jobba i viltåker. Den svart-vita tiken jobbade på, fann vilt och gjorde det som jag tycker visar på erfarenhet och smarthet. När hon stötte, ställde hon sig på bakbenen - helt stadig - för att få en bättre markering. Tyvärr hjälpte det inte henne denna gång eftersom hon inte lyckades bärga hem fågeln. Resultat: 0 pga missad apport.

14) Edgegrove Hitch och Jörgen Andersson fick arbeta i viltåker och främst på en svår åkerholme med mycket slån. Byte av mark och de fick fortsätta i gräsmark med fälld sly. Fick jobba länge i båda släppen och fann en fågel som fälldes. Tyvärr blev det missförstånd mellan domare och förare varvid det blev en fördröjning innan hunden skickades på apportsök. Enligt publiken hade fågeln kommit på benen och sprungit iväg. Trots att Jörgen lyckades att sätta hunden på nedslagsplatsen ett flertal gånger och det såg ut som Hitch tog löpan misslyckades ekipaget i sitt värv med att hitta viltet. Startnr 8 (Brackendale Tab) fick prova med att reda ut det hela men inte heller han lyckades med uppgiften. Till slut gick domarna ut för att leta men fågeln blev inte återfunnen här. Eftersöksekipage fick en uppgift att lösa. Hitch fick fortsätta och slutligen apportera en fågel som fällts för nr 10 (Timsgarry Bell).

Nu hade alla hundar prövats en gång och resultatet i sammandrag såg ut som följer:

Andy Willy
1 - ut 2 - ut
3 - ut 4 - ut
5 - vidare 6 - ut
7 - ut 8 - vidare
9 - ut 10 - vidare
11 - ut 12 - vidare
13 - ut 14 - vidare

Nu skulle domarna byta ekipage med varandra. Andy hade bara ett ekipage att lämna över medan Willy hade fyra. Tre cockrar och två springrar.

5) Whaupley Latte och Hans Erik Sjöblom fick gå bland nedfällda jordärtsskockor på vänster sida och slån på höger sida. Vilt hittades, fälldes och apporterades.

8) Brackendale Tab och Olle Johannisson fick gå i gräsmark med fälld sly. Finner fågel och apporterar väl.

10) Timsgarry Bell och Maria Müllersdorf. Vi fick fortsätta i gräsmarken med fälld sly och här gick Sisi som en dröm (min egen utsago). Hon kom verkligen till sin rätt där det gällde att undersöka och tränga sig ned i marken på ett bra sätt. Andy sa att jag fick gå där jag trodde att det skulle vara bäst men när jag då ville undvika den STORA slånbusken, i vilken jag visste att fåglarna lätt springer undan i gångarna, då tog Andy mig tillbaka dit. Försöka duger. Nåväl, vi angrep busken utifrån och det slutade med att hon stötte två fåglar och ytterligare två lyfte samtidigt. Fyra fåglar i luften, två sköts och jag fick skicka Sisi på apport. Hon spikade apporten. Den andra fågeln fick nr 14 avsluta sitt släpp för Willy med och det gick alldeles utmärkt. Nu fick jag sätta på kopplet och jag var supernöjd. (fotot från SMcocker 07).

12) Whaupley Ulrica och Torbjörn Augustinsson fick byta mark och börja med att gå i skogsbacke som sluttade ned i slån. Fortsatte sedan ned i tung gräsmark/vass där de fann vilt. Återigen en bra apport som krävde dirigeringsarbete. Fotot till vänster är från SM 07. Efter sina två släpp såg Torbjörn avgjort mer glad ut.

14) Edgegrove Hitch och Jörgen Andersson fick fortsätta i gräsmarken som nu blev lite lättare. Fågel hittades, fälldes och apporterades.

Nu var alla hundar som skulle prövas två gånger färdiga och en diskussion mellan domarna tog vid. En run-off skulle genomföras mellan 8 och 10. I det här skedet framgick det inte vad run-offen syftar till - är det för första, andra, tredje eller fjärde plats. Hundarna fick gå där det var ganska öppet, jobbade på bra och efter en minut avslutades provet.

Nog var väntan spänd - detta var Sisi's fjärde start i elitklass och den här gången kändes det riktigt, riktigt bra. Första släppet var väl inte så vackert men förhållandena var ganska svåra med medvindssök i getärt. Andra släppet kändes topp. Två bra (tursamma?) apporter. Det är många tankar som hinner fara genom huvudet och till slut delgavs resultatet.

Det blev ett fantastiskt resultat - Sisi vann med 1 HP och blev jaktchampion och Ullis blev tvåa med 1 HP. Kan man önska sig mer? Nej faktiskt inte under givna förutsättningar. Jag är verkligen nöjd med de få ord jag fick i kritiken: "Excellent. A+. Superb eyecatching bitch."

1:a Timsgarry Bell 1 HP ekl
2:a Whaupley Ulrica 1 ekl
3:a Whaupley Latte 1 ekl
4:a Edgegrove Hitch, 1 ekl

Brackendale Tab 2 ekl

 

Parsläpp innebär en höjning av krav på ekipagens förmåga och det är onekligen mycket som spelar in. Å ena sidan måste man ha turen med sig i båda släppen, hunden måste fungera i båda släppen, apporteringarna måste finnas där etc etc. Å andra sidan skulle man kunna säga att om man överlever första släppet, då får man en andra chans. Har det inte varit topp i första släppet, då kan det finnas möjligheter att det går bättre i det andra.