Vår pekingese kom till oss av en ren slump. Hade någon sagt ett halvår innan att jag skulle skaffa mig en pekingese, hade jag skrattat hjärtligt som om det vore ett skämt. Upprinnelsen till det hela var att vi förlorade vår katt Maja när hon uppnått den aktningsvärda åldern om 17 år. Eftersom vi bor hyggligt nära en väg ville jag inte skaffa en ny katt. Jag hade haft en shih tzu åt en vännina ett tag som visade sig vara en riktig charmör och clown. Aldrig hade jag trott att en så liten hund kunde ha ett så roande sätt. Shih tzu var dock en pälshund som jag insåg att jag inte ville ha och började söka efter en dvärghund som kunde bli en ersättning för en katt.

 

Till slut föll jag för japanese chin. Sagt och gjort. Letandet började och det var lättare sagt än gjort. Hur det än var, så träffade jag en uppfödare (Gail Forsythe, kennel Lionheart) på världsutställningen i Paris och vi fann varandra genast. Hon erbjöd mig en championtik och ytterligare en tik att välja på. Uppfödaren bodde i Kanada och det var bara packa ihop sitt pick och pack och fylld av förväntan åkte jag Calgary där Gail väntade på mig. Nu kom det pinsamma. Championtiken som var mitt första val hade tappat två tänder och det var inget alternativ. Den andra tiken föll mig inte i smaken. Fiaskot knackade på dörren...

 

Satt där bland ett tiotal "jappar" och i gänget fanns en pekingese som jag fullständigt föll för. Jag tyckte om hunden och hunden tyckte om mig. Frågan var nu om jag kunde få köpa henne istället. Gail som tidigare varit en mycket framgångsrik uppfödare av rasen hade bara Flame, som hon hette, och var en tik från USA som var efter hennes gamla linjer. Efter mycket dividerande kom vi överens om att jag skulle få ha Flame på delägarskap. Flame anmäldes till världsutställningen i Finland och flögs från Kanada dit med några av sina kennelkompisar. Därifrån fick hon följa med mig hem. 

​

Flame var en mycket stabil liten dam, INGEN hund har hittills mopsat sig mot henne. Stor som liten - alla hade respekt för henne. Hon var fullständigt orädd för allt och alla. Ibland undrade jag hur länge hon skulle klara sig med den attityden gentemot andra hundar, men som sagt, det gick bra. En fantastisk valpfostrare som anpassade sina lekar utifrån hur gamla valparna var. Sällan har jag sett en så tålmodig tik som hon men när valparna blev lite äldre, så drog hon sig inte för att läxa upp dem om det så behövs. Alla valpar älskade henne!